När det gäller den fysiska materians grundläggande struktur finns det generellt sett två läror att skilja på i antiken: Atomläran och elementläran. Av dessa blev den sistnämna under denna period den klart dominerande.
Till den förstnämnda brukar Demokritos tillskrivas. Han levde kring 460-370 f.kr. och sägs ha varit elev till en man vid namn Leukippos.
Demokritos söker inte alltings arche, dess ursprung. Han menar att både världen och tiden är oändlig och just därför kan ingenting någonsin ha uppstått; det har alltid funnits eller snarare; den mängd materia som finns i vårt universum är alltid densamma.
Världen och allt som finns i den består nämligen av ytterst små osynliga och kompakta byggstenar. Var och en av dessa är så täta att de är omöjliga att klyva. Demokritos kallar dessa byggstenar för atomer efter grekiskans atomos som betyder “odelbar”.
Genom att stora mängder av atomer sätts samman bildas de materiella ting av vilken världen är uppbyggd. Atomerna svävar omkring i ett tomrum där de antingen inte möts alls, de svävar bara förbi, eller så kolliderar dem och studsar från varann. Eller så “fastnar” de och hakar tag i varann.
Den värld vi lever i är uppkommen ur en sådan kollision av atomer. Men världar skapas och går även under. Och det finns ett oändligt antal världar, många fler än bara vår. En senantik tolkare av Demokritos beskriver hans uppfattning så här:
“… en del av dessa saknar sol och måne, andra har solar och månar som är större än våra, återigen andra har fler än en. Dessa världar befinner sig på olika avstånd… en del blomstrar, andra tacklar av. På ett ställe uppstår en värld, på ett annat går en under. Världarna kolliderar och kollapsar.”
Ingenting sker dock med en slump. Allting har en nödvändighet, ananke. Allt är bestämt utifrån de lagar som gäller för kroppar i rörelse. Samtidigt är kosmos livlöst. Tingens påverkan är mekanisk och det finns ingen gudsvilja bakom detta.
Både människa och själ består av atomer. Det svåra för Demokritos var att på detta sätt försöka förklara människans medvetande. En förklaring som gavs var att själens atomer var speciella. De fanns i luften, andades in och stannade i människokroppen så länge människan levde. Då kroppen dör upphör andningen. Därmed lämnar själsatomerna kroppen eftersom det inte längre “finns något tryck som håller de kvar”.
Demokritos tankar kan nog i stort accepteras och uppfattas som relativt korrekta och logiska i vår västerländska nutid. I synnerhet för ateister.
Och förutom atomläran hade han en syn på samhället som många skulle hålla med om idag:
“Fattigdom under folkvälde är att föredra framför det så kallade välståndet hos furstar, lika mycket som frihet framför slaveri”
Ur “Mikros diakosmos”, Den lilla världsordningen.