Den första filosof jag väljer att skriva om är Herakleitos (500-talet f.kr). Herakleitos var en av de sk. Joniska naturfilosoferna eller försokratikerna (filosofin brukar ibland på detta sätt delas in i före- och efter Sokrates då den efter Sokrates fick en annan inriktning).
En gemensam nämnare för de joniska naturfilosoferna är att de försökte förklara naturens mångfald och förändringar. Deras kanske viktigaste strävan var dock sökandet och förklarandet av arche, en sorts urämne som driver/styr allting och finns i nästan allt. Filosofen Thales, den tidigaste filosofen vi vet namnet på, menade att alltings arche är vatten eftersom vatten ju kan existera i både fast, flytande och gasform.
En annan filosof, Anaximenes, menade att alltings arche istället är luft.
En intressant aspekt med dessa första filosofer är att de inte förklarar fenomen med en eller flera gudar utan väljer ett “naturligt” synsätt. Samtidigt som till exempel Thales sade att: “allting är fullt av gudar”. Med det menades att det i materian och naturen självt finns en sorts vilja. Detta illustrerar väl naturfilosofernas position i idéhistorien. De befinner sig mellan de tidigare mytologiska förklaringarna av tillvaron och de senare mer vetenskapslika teorierna.
Herakleitos såg förändringen i sig som det gemensamma för allt: Allting är förändring och förändras ständigt. Herakleitos brukar citeras med orden “panta rei” (allting flyter).
I ett annat känt citat uttrycks det ännu tydligare: “man kan inte stiga ned i samma flod två gånger“.
Herakleitos talade ofta i ordspråk, gåtor eller metaforer. Under antiken kallades han “Herakleitos den dunkle” eftersom hans tankar var så svåra att förstå sig på.
Samtidigt som han anser att allting är förändring (inkluderande i detta anser han att att krig och konflikter är rötterna till alla skeenden, även i naturen) så framställer han elden som den styrande princip, arche, som skall finnas i allt.
Många sentida tolkare av Herakleitos menar dock att elden enbart är en symbol och en metafor för det föränderliga; den förändras samtidigt som den är densamma.
Förändringen, det som styr allt, består av inre motsatser: Ljus – mörker, värme – kyla osv. Den ena parten i motsatsen måste existera för att även den andra skall kunna göra det. Inom oss bor både gammal och ung. Det är den förstnämnda som senare får övertaget.
Det finns en till viktig dimension i Herakleitos filosofi som blivit mer kvarstående inom filosofin:
Om du skall tolka verkligheten och förstå de tecken som existerar i den är det viktigt att du först känner dig själv. Att du rannsakar dig själv, vänder dina tankar inåt och upptäcker ditt sanna jag.
Om du gör detta kan du finna logos, vilken är den rätta sanningen både för dig själv och världen omkring dig. Denna logos finns inom oss, i vårt förstånd, och är vad som förenar dig med andra människor. Vad som däremot skiljer människorna emellan är intrycken, de olika sätt vi uppfattar världen på beroende på den situation eller det perspektiv vi befinner oss i. Det gäller för oss att hitta förnuftet, bakom dessa intryck.
Elden är för Herakleitos även symbol för logos.