Parmenides
Parmenides levde omkring 510-450 f.kr, alltså något årtionde efter Herakleitos.
Parmenides är den första rationalisten. Med det menas att han ansåg att det inre förnuftet – inte vår erfarenhet och våra sinnesintryck – låg till grunden för kunskap.
Då man läser idéhistoria märker man ofta att olika filosofer ställs mot varann. Parmenides brukar då ställas mot Herakleitos vilken pekas ut som den filosof var idéer är raka motsatsen.
Det finns en anledning till det, nämligen den att då Herakleitos menade att “allting är förändring” säger Parmenides precis tvärtom; ingenting är förändring. Det vi uppfattar som förändring är bara en skenbar uppfattning. Världen är evig och har alltid funnits.
Hur förklarar han detta? Förändras inte människor och natur ständigt?
För att förstå Parmenides måste man inse att han utgår från ratio i sitt tänkande, dvs förnuftet. Han ansåg på liknande sätt som Herakleitos att man för att nå verklig, sann, kunskap var tvungen att hitta den i förnuftet, inte i sinnena.
Det finns dock två vägar att gå till kunskapen: En sann och en falsk.
Om man följer den sanna vägen utgår man ifrån att “varandet” är. Om man däremot följer den falska vägen utgår man att “ickevarandet” är.
Men redan i tanken på ickevarandet säger den falska vägen emot sig själv eftersom man då tänker den tanke som inte skall finnas. Därmed blir varandets väg den rätta.
Varandet kan man tänka samtidigt som det är.
Ur detta dras dessutom slutsatsen att varandet alltid har funnits. Det kan inte ha uppstått för vad skulle då ha funnits innan? Ickevarandet? Förnuftet har ju sagt åt oss att det inte finns något ickevarande. Alltså har varandet – det som är och finns – alltid funnits. Med andra ord är världen evig. Därför kan den inte heller gå under eftersom den då skulle följas av ett ickevarande.
Men förändringar då? Och uppkomster?
Dessa finns inte. Allting är evigt. Dessa är bara ord som förklarar det våra sinnen bedrar oss med. För att nå den verkliga kunskapen skall du följa förnuftet – inte sinnet.
Parmenides rationella tänkade, där han skilde på idé- och sinnevärld och vad som är sann eller falsk kunskap, gjorde stor inverkan på flertalet andra antika tänkare vilka därmed skulle komma att gå i hans fotspår.