Innan jag går vidare och lämnar naturfilosoferna bör jag nämna en person till. För det var ju inte atomläran – vilken jag tillskrev Demokritos – som var den dominerande teorin kring arche, utan elementläran.
Denna brukar vanligtvis tillskrivas Empedokles som troligtvis levde 492-432 f.kr.
Han utgick ifrån att alltings urmateria inte bara bestod av ett ämne utan flera och att dessa kunde komineras i olika grad för att ge upphov till den värld och natur som omger oss.
De ämnen han väljer är fyra: jord, vatten, eld och luft, då dessa kan repressentera de olika former i vilken materian kan uppstå som; fast, flytande, brinnande och gas. Just de fyra har dessutom redan existerat var för sig i olika teorier om alltings arche.
Empedokles “kompromissar” även då det gäller förändringens problem. Världen är både föränderlig och fast. Bakom allting är världen oförändelig, den kan inte ha uppstått ur ett icke-vara. Samtidigt existerar växlingar och framförallt blandningar i naturen.
De krafter som upplöser och förenar de olika elementen kallar han för hat och kärlek och världen bygger på motsättningarna mellan dessa två. Om den ena skulle dominera blir resultatet att den värld vi känner till går under. Därmed finns en likhet med Herakleitos.
Världen är ständig i rörelse antingen mot kärleken, föreningen och blandningen eller mot hatet och splittringen. Den värld vi känner till skulle då ha uppstått ur någon sorts gränslöshet som senare, när den gick in i den splittrande kraften, delas upp i himmel, hav, luft, eld osv. Så småningom kommer den förenande kraften återigen ta över och detta förlopp, denna växling, kommer ständigt att fortgå.
Empedokles elementlära kom att bli den dominerande om materians sammansättning. Inte bara under antiken utan även under de nästkommande 2000 åren i Europa.